1.

1. Är det dags att börja om nu?

1.

Borde ta tag i livet jag inte vet någonting om och reda ut allt jag hittills gjort för att kunna ta steget in i det som kallas framtiden.
Åker till Malaysia istället.

Men jag vet inte.

Men jag vet inte. Och jag vet inte. Jag vet ännu mindre när jag inte vet och när jag vet, vet jag ingenting för att jag inte vet.

söndag

Jag tar plåstret från munnen med ett ryck uppifrån och ned
ut faller

Du

Lägger handen på hjärtat,

i rytmen av din rytm
slår min puls i hunger

Sista dansen

Och jag dansar på bordet när du inte ser mig. Slår fötterna i taket, släpper ut håret, låter det röra sig runt mina kinder och ler.

Här dansar löven omkring som vilsna själar i höstens kalla och hårda andedräkt.

Kära Felicia,

Här dansar löven omkring som vilsna själar i höstens kalla och hårda andedräkt. Som du vet har jag flyttat 60 mil söderut. Ibland undrar jag vad jag gör här, eller egentligen funderar jag på det hela tiden. Mitt rum är så litet att jag knappt kan andas. De fyra vita väggarna spränger våldsamt inåt, trycker ihop mina tankar som skjuts ut snabbare än vi började älska och skrämmer allt levande runt omkring, dödar alla fåglar. Oj, varför skrev jag fåglar. Det är många ord i mitt huvud som vill ut genom min mun men de fastnar i halsen, taket trycker tillbaka dem ner i magen och de rinner ut genom mina fingrar. Fåglar är nog ett av dem. Det finns många fåglar här.
Hur mår du?
Jag mår bra.
Eller, det gör jag egentligen inte. Men eftersom jag är svensk så är det, det jag ska svara. Jag tänker mycket på dig. Vad gör du nu? Vart bor du? Du har inte hört av dig på flera veckor, till och med månader. Minns du mig? Dum fråga kanske, såklart du minns mig. Jag minns dig mer än någonsin. Nu besvarar jag frågorna som jag ställer till dig, inte min mening, men allt som jag velat säga till dig under denna långa tid av tystnad från din sida får mig att skrika ut alla frågor på en och samma gång. Det finns två frågor som jag vet att du kan svara på. Därför skriver jag detta brev till dig. Du måste hjälpa mig.

Vem är jag?

När jag bosatt mig mitt i ingenstans tillsammans med ett flertal idioter, hundra ljusår hemifrån, så ifrågasätter jag mig själv. Ifrågasätter allt som har med mig att göra. Ifrågasätter allt som kommer i min väg. Allt. Jag menar positiva saker som negativa. Om jag inte vet vem jag är, vet inte vad jag vill, vet jag inte var jag ska, och om jag inte vet någonting vet jag ingenting. Ingenting. Förstår du det? Det betyder att jag är ingenting. Varenda gång jag ens tänker det ordet här inne kramar de fyra vita väggarna om mig så hårt att jag slutar andas av ett ord som bara du kan säga, för om jag säger det så lovar jag att väggarna dödar mig. Nu låter det som att jag blivit galen och knäpp i huvudet, blivit deprimerad, lider av panikångest. Men det vet du att jag inte gör. För jag är egentligen stor och stark, en såndär som antar utmaningar, står på egna ben och slåss om det behövs. Haha, som att det vore någonting att imponera med. Just nu blir jag rädd för mig själv för att jag skriver som att jag skulle prata med dig, som att du satt bakom mig och drog fingrarna genom mitt hår, sådär som du brukade göra. Hårt, löst, hårt, löst, hårt, löst, ungefär som när vi hade sex. Nej nu säger jag saker jag inte borde säga. Jag ska försöka hålla mig till den röda tråden och bara skriva om de där frågorna jag vill ha svar på. Jag ställer den igen för att för att göra detta tydligt.
Vem är jag?
Vad heter jag? Hur gammal är jag? Vad heter mina syskon, eller har jag ens några? Är det, det som är jag. Eller är jag det som gör att jag inte är någonting? Är jag samma sak som ordet meningslös, för att jag inte vet någonting. Hur gammal är man när man vet vem man är? Eller kommer man någonsin veta det? Tänker och känner alla såhär? Är jag galen? Åh Felicia, vem i hela världen är jag. Vem är det som sitter och skriver alla dessa svarta ord på detta vita papper?
För att fortsätta det här, lugnt och sansat, som du skulle ha sagt. Så tänkte jag ställa huvudfråga nummer två. Är du beredd? Om du känner dig förvirrad och upprörd är det inte alls min mening. Jag bara, tänker på dig. Och tänker, på andra saker som, vem jag är och

vad gör jag här?

Egentligen är det den mest omöjliga frågan för dig att besvara. Men alla idioter runt omkring mig, alla fåglar som väcker mig tidigt på morgonen, det här hopplösa samhället och den konstiga utbildningen får mig att längta tillbaka, hem. Fast samtidigt som jag tänker hem, undrar jag vad som är hem. Det här är ju mitt hem nu, mitt nya hem. Här ska jag bo och ha den roligaste tiden i mitt liv genom att spendera veckodagarna tillsammans med en miljon uppsatser och tentor och helgerna tillsammans med kopiösa mängder alkohol. Sedan när blev det roligt? När blev det människornas bästa tid i deras liv? Löven bränner hål under mina skor när jag planlöst promenerar runt på nätterna för att förhoppningsvis upptäcka någonting nytt som jag inte har sett förut. Ibland känns det som att jag är den enda som redan sett allt, i hela världen. Det här är inte nytt och roligt. Det här är gammalt och tråkigt. Väggarna är nymålade i den vitaste av vitaste färger och jag har inte satt upp någonting på väggarna. Jag tänkte att de kan få äta upp mig, så jag slipper känna såhär. När ska man sluta tänka på vad man gör? Varför ska allt alltid ha en mening? För den där förbannade meningen kommer ändå aldrig finnas, inte kommer jag komma på den iallafall. Och om jag, mot all förmodan, kommer på den, kommer jag ta mitt liv i frustration för att den så kallade meningen ändå aldrig kommer följas. Jag skriver faktiskt ord till dig nu som det här rummet inte alls tillåter. När jag är färdig måste jag öppna mitt enda fösnter och min enda dörr för att vädra ut all panik. Men tro inte att jag är sjuk nu, för det vet du att jag inte är.

Vem är jag, och vad gör jag här, är mina favrotitankar. Man kan laborera så vacker med dem. De fick mig till och med att skriva det här brevet till dig. Detta kanske är ett tragiskt försök till att få dig att prata med mig igen, men du ska veta att alla ord jag vill säga dig är alldeles för stora för att rymmas på papper.

Din, även om du inte vill ha mig.

Orden brinner i min hjärna, del 8

Där du allra minst vill vara och dagen har inget datum

När ingen vill lyssna, när ingen kan höra, när jag inte kan prata, när du inte kan se och jag inte kan få dig att se mig. När jag har ont för att du inte vill för att jag vill börjar jag skriva. När fingrarna gör ord till meningar kan jag inte sluta för det tar aldrig slut på papper och aldrig heller
ord.
Det är frusen mark under fötterna på ett utsatt folk för tiden väntar inte. Orden respekterar inte, göm er, och tiden ser er. Spring, och tiden hinner ifatt. Skrik och det blir ändå ett ord. Skrik högre, spring snabbare. Och tiden är alltid snabbare än er.

Med all min djupaste kärlek. Jag älskar dig. Även om du bara finns inuti min kropp.

Jag ska elda upp orden,
precis som orden brinner i min hjärna.

/.