Den sista tiden

När Jimmi åkte hem (den 7/1) var jag orolig för att jag skulle längta hem ännu mer än vad jag tidigare gjort. Att den sista månaden skulle kännas längre än de två som passerat, att jag skulle räkna dagarna ännu noggrannare och tänka ännu mer på alla och allt det som jag saknar. Men så blev det inte, det blev helt tvärtom. Jag känner mig ledsen över att dagarna går så fort, att det är mindre än tre veckor kvar till avslutningsceremonin. Ledsen för att det känns som att jag har så mycket kvar att ge, som att min anpassningsperiod (kulturellt sett) var så lång att jag missade en hel del i början.

Igår eftermiddag promenade jag i området häromkring skolan. Efter omkring 45 minuter passerade jag Mae Sots bästa te- och kaffeställe. Jag stannade för en kaffe, glass och deras gröna te som alltid ingår när en beställer kaffe. Detta ställe ligger efter motorvägen, ca 1,5 km från skolan och om inte en annan lärare på skolan visat mig detta ställe hade jag nog fortsatt att bara passera. Det ägs av två thailändare som flyttade hit från Bangkok för 9 månader sedan och de är bara så himla fantastiska. Vi pratade en del, de frågade hur jag hade haft det i Bangkok och Chiang Mai (ja de visste att jag skulle dit) och jag frågade hur deras nyår var i Bangkok och om allt var bra med deras dotter. Vi pratade om hur det är att resa ensam, om jag längtar hem, vart jag vill resa nästa gång och vad som kommer hända när jag kommer hem.

På väg tillbaka hem till skolan mötte jag först kvinnan som äger den tvättställe där jag brukar tvätta. Hon vinkade glatt från sin moped när hon passerade. Sedan gick jag förbi fruktstället där jag ibland köper frukt till eleverna och de hejade så trevligt.

Nu är det alltså snart dags att åka hem. Det som jag hela tiden längtat efter. Precis nu när jag vant mig, anpassat mig och blivit en del av det community som finns här.