Det här med att undervisa är verkligen inte lätt. Jag hade inte trott det heller (lever ihop med en utbildad gymnasielärare så har förstått att undervisa är en utmaning), men jag var nog inte förberedd på att det skulle vara såhär svårt. För det första så ser jag inte mig själv som en lärare, snarare som någon som är här och bara pratar om lite olika saker. Eleverna däremot ser mig som en lärare och kallar mig också det, teacher eller siama (kvinnlig lärare på burmesiska). I Burma är lärare en av de finaste sakerna en kan vara och även om jag förklarat för mina elever minst tio gånger att jag inte är lärare, att jag är precis som de, studerar på universitetet och har ingen aning om vad som händer i framtiden. Men det spelar ingen roll, i deras ögon är jag en lärare och en lärare vet allt och har alltid rätt.
Det skrämmer mig att de tänker så om mig. För oftast känns det som om jag inte vet någonting. På onsdag ska jag börja undervisa i det jag är här för, genus och feminism. Det känns jätteroligt att äntligen få börja med det men samtidigt är jag väldigt nervös. När jag tänker på ordet genus känns det som om jag inte ens kan sätta ord på vad det är. Hur ska jag då kunna undervisa om det minst fyra timmar i veckan de närmsta veckorna?!
Att undervisa är inte svårt bara för att det känns som om jag inte kan någonting utan också för att det är väldigt svårt att få alla att förstå och vara delaktiga under mina lektioner. Engelskakunskaperna är väldigt varierande, några är avancerade, andra precis nybörjare. Det är verkligen en utmaning. Jag vill inte tappa någon nu, bara efter tre veckor. Dessvärre har jag nog redan gjort det och det känns inte alls bra. Jag vill ju att alla ska komma på mina lektioner, förstå och tycka att det är den bästa timmen på hela dagen. Ja, jag har enorm prestationsångest, för om jag inte når fram till eleverna, om de inte gillar mig eller det vi gör på mina lektioner så kan jag ju lika gärna åka hem. De är här frivilligt och jag likaså, därför känns det på något sätt ännu viktigare att det jag gör ska bli bättre än perfekt.
Det skrämmer mig att de tänker så om mig. För oftast känns det som om jag inte vet någonting. På onsdag ska jag börja undervisa i det jag är här för, genus och feminism. Det känns jätteroligt att äntligen få börja med det men samtidigt är jag väldigt nervös. När jag tänker på ordet genus känns det som om jag inte ens kan sätta ord på vad det är. Hur ska jag då kunna undervisa om det minst fyra timmar i veckan de närmsta veckorna?!
Att undervisa är inte svårt bara för att det känns som om jag inte kan någonting utan också för att det är väldigt svårt att få alla att förstå och vara delaktiga under mina lektioner. Engelskakunskaperna är väldigt varierande, några är avancerade, andra precis nybörjare. Det är verkligen en utmaning. Jag vill inte tappa någon nu, bara efter tre veckor. Dessvärre har jag nog redan gjort det och det känns inte alls bra. Jag vill ju att alla ska komma på mina lektioner, förstå och tycka att det är den bästa timmen på hela dagen. Ja, jag har enorm prestationsångest, för om jag inte når fram till eleverna, om de inte gillar mig eller det vi gör på mina lektioner så kan jag ju lika gärna åka hem. De är här frivilligt och jag likaså, därför känns det på något sätt ännu viktigare att det jag gör ska bli bättre än perfekt.
Kan du inte para ihop dom som förstår asbra med dom som ligger lite efter så kan dom diskutera på sitt hemspråk och sen berätta vad dom kom fram till. Då får båda lära sig nått, för det är ju svårt även när man är bra på något att försöka förklara det för någon annan.
SvaraRadera/Emma
Bra idé från Emma härovanför! jag är så dålig på att lära ut saker, så jag har inget förslag alls. Men du får nog försöka att inte sikta på "bättre än perfekt" utan nöja dej med "lagom bäst" ;-) kramkram
SvaraRadera