Borta bra men hemma bäst

Det finns ett ordspråk som min familj använder ofta. Jag minns när jag var liten och vi närmade oss Hällefors efter en semester eller liknande. Först så sjöng vi Hällefors-sången (en sjunger Hällefors om och om igen) och varenda gång vi klev in i hallen sa pappa "borta bra men hemma bäst". Och det stämmer, det är exakt så jag känner.

Den här resan slår nog det mesta jag tidigare gjort. Tiden som volontär på SSU:s skola i Mae Sot var ett äventyr. Jag kallade praktiken i Indien ett äventyr men det här var  mer ett riktigt äventyr. På det sättet att jag befann mig i verkligheten. På plats. På gräsrotsnivå. Tillsammans med de som nu är tillbaka i Burma och kämpar för demokrati.

Innan jag åkte oroade jag mig för att jag inte skulle klara av uppdraget. Att undervisa 28 burmesiska ungdomar i genus, feminism och socialdemokrati. På engelska. Under tiden oroade jag mig över om min undervisning var bra nog, om jag lyckades få alla att förstå och känna sig delaktiga. När det närmade sig sitt slut började jag undra om jag överhuvudtaget lyckats lära någon någonting, om de gillade mig och om jag gjort mitt bästa.

Genom slutuppgiften som eleverna gjorde för mig (de fick skriva en text om hur det burmesiska samhället skulle se ut om de hade makten att bestämma) så fick jag ändå känslan av att jag nog sått några frön. Men genom alla foton som skulle tas, alla hårda och långa kramar och de tårar som fälldes de sista dagarna, insåg jag att jag nog inte ska oroa mig över min prestation.

Och så kom jag hem. Som en ny människa (klyschigt ja, men sant). Jag fällde faktiskt några tårar när planet i måndags förmiddag landade i ett regnigt Göteborg. Det kändes bara så skönt att vara hemma i Sverige men mest så kände jag bara att jag klarade det. Jag gjorde det. Jag överlevde de mest intensiva känslorna av saknad och hemlängtan som ibland tog över mig helt. Jag fixade utmaningarna och nya situationerna jag ställdes inför och jag växte av det, så himla mycket.

Att komma hem känns obeskrivligt bra men det är också en konstig känsla. Jag känner mig som en ny människa med mängder av nya erfarenheter, känslor, tankar och upplevelser. Detta samtidigt som allt här ser och känns likadant som när jag åkte. Och det känns konstigt när mitt nya jag går runt på samma gator och åker med samma spårvagn som mitt jag innan detta äventyr. Men trots denna känsla som inte riktigt går att sätta ord på så är hem alltid hem, Hällefors och Göteborg. Oavsett hur bra borta är så är hemma alltid bäst. 

  

Den sista tiden

När Jimmi åkte hem (den 7/1) var jag orolig för att jag skulle längta hem ännu mer än vad jag tidigare gjort. Att den sista månaden skulle kännas längre än de två som passerat, att jag skulle räkna dagarna ännu noggrannare och tänka ännu mer på alla och allt det som jag saknar. Men så blev det inte, det blev helt tvärtom. Jag känner mig ledsen över att dagarna går så fort, att det är mindre än tre veckor kvar till avslutningsceremonin. Ledsen för att det känns som att jag har så mycket kvar att ge, som att min anpassningsperiod (kulturellt sett) var så lång att jag missade en hel del i början.

Igår eftermiddag promenade jag i området häromkring skolan. Efter omkring 45 minuter passerade jag Mae Sots bästa te- och kaffeställe. Jag stannade för en kaffe, glass och deras gröna te som alltid ingår när en beställer kaffe. Detta ställe ligger efter motorvägen, ca 1,5 km från skolan och om inte en annan lärare på skolan visat mig detta ställe hade jag nog fortsatt att bara passera. Det ägs av två thailändare som flyttade hit från Bangkok för 9 månader sedan och de är bara så himla fantastiska. Vi pratade en del, de frågade hur jag hade haft det i Bangkok och Chiang Mai (ja de visste att jag skulle dit) och jag frågade hur deras nyår var i Bangkok och om allt var bra med deras dotter. Vi pratade om hur det är att resa ensam, om jag längtar hem, vart jag vill resa nästa gång och vad som kommer hända när jag kommer hem.

På väg tillbaka hem till skolan mötte jag först kvinnan som äger den tvättställe där jag brukar tvätta. Hon vinkade glatt från sin moped när hon passerade. Sedan gick jag förbi fruktstället där jag ibland köper frukt till eleverna och de hejade så trevligt.

Nu är det alltså snart dags att åka hem. Det som jag hela tiden längtat efter. Precis nu när jag vant mig, anpassat mig och blivit en del av det community som finns här.

Att dömas till 42 år i fängelse

Vissa lördagar har eleverna gästföreläsare. I helgen var en av lärarnas fru här och pratade om sitt liv som politisk fånge. Ja, hon har suttit i fängelse i sammanlagt 12 år. I två omgångar. Vi har under mina lektioner i genus pratat om förebilder, igår fick vi möta en otrolig sådan.

Hon blev intervjuad inför eleverna av en annan lärare här på skolan. På frågan om varför hon började med politik svarade hon: "På grund av ojämlikheten. På grund av regeringens orättvisa behandling av folket". Och för att hennes mamma var politiker. Under revolutionen i Burma 1988 engagerade hon sig i hemlighet, hennes familj visste ingenting. Hon hann vara aktiv i omkring tio år när hon blev arresterad. De sökte upp henne i hennes hem och efter långa förhör blev hon förd till ett fängelse för politiska fångar. År 1998 dömdes hon till 42 år i fängelse.

42 år.

För att vara politiskt aktiv. För att ha uttryckt sin åsikt.

I fängelset fanns inget vatten, ingen mat (den som fanns var extremt dålig och alla som åt blev sjuka), det var trångt och smutsigt. Efter sju år i helvetet, som hon själv beskrev det, släpptes hon 2005.  Trots detta valde hon att fortsätta med politiken. Hon ville ha demokrati i Burma. Men redan 2007 blev hon arresterad igen och satt då i fängelset, dock i ett bättre än i det första, i fem år. 2012 släpptes hon fri och återvände hem. Hennes familj var fattig och de var arga på henne. Hennes mamma var sjuk, de behövde både pengar och hennes hjälp. Ändå hade hon valt politiken.

Idag bor hon i Mae Sot tillsammans med sin man (som är lärare här på skolan). De träffades i fängelset. Han var politisk fånge i 16 år.

16 år.

Att vara så starkt beslutsam om någonting och att offra sitt liv i frihet för att uppnå det är så extremt beundransvärt. Frågorna efter intervjun var många, eleverna verkade tagna. Hon lämnade ingen oberörd, särskilt inte mig. Jag har fått en ny förebild.

God Jul och Gott Nytt År!

Systerskap

Den senaste tiden har de flesta av mina elever slutat kalla mig för lärare, nu heter jag Johanna och det känns väldigt bra. I tisdags kväll hände dock någonting väldigt speciellt. Jag har kvällsstudier med tjejerna varje tisdag och det går till så att vi pratar om allt och inget. Jag hjälper dem med deras examensessä, vi reder ut olika begrepp och ord som de lärt sig under veckan, men framförallt så pratar vi om saker som gör att vi lär känna varandra. I tisdags kväll hände någonting. Jag vet inte exakt vad, men jag blev en syster och det känns stort.

Jag har den senaste tiden märkt att tjejerna börjat ta efter saker som jag gör, de har bland annat börjat klä sig som mig. För några veckor sedan köpte jag två t-shirts på en marknad, nu har några tjejer köpt likadana. När de var nyinköpta kom de stolt till mig och visade upp vad de köpt. Nu har jag kanske blivit det jag alltid velat vara, en förebild. Det känns såklart bra, men det innebär också väldigt mycket ansvar.

I tisdags avslutade tjejerna kvällsstudierna med att berätta att de ser upp till mig. Och jag ser upp till er också! svarade jag. De tittade på mig som om jag var helt galen som just yttrat de orden. Av alla de livsberättelser jag har hört här så beundrar jag tjejerna (och killarna också såklart) så himla mycket. De har varit med om saker som du och jag bara läser om. Så när de säger att de ser upp till mig så undrar jag bara för vad? Det är ju ni som tagit er igenom saker jag aldrig ens funderat över. Det är ju ni som varit på den här skolan i åtta månader, fastän ni längtar hem varenda minut.

Det här med att undervisa kanske bara är en liten del av det här äventyret. Att vara en syster är så mycket större.

Att undervisa

Det här med att undervisa är verkligen inte lätt. Jag hade inte trott det heller (lever ihop med en utbildad gymnasielärare så har förstått att undervisa är en utmaning), men jag var nog inte förberedd på att det skulle vara såhär svårt. För det första så ser jag inte mig själv som en lärare, snarare som någon som är här och bara pratar om lite olika saker. Eleverna däremot ser mig som en lärare och kallar mig också det, teacher eller siama (kvinnlig lärare på burmesiska). I Burma är lärare en av de finaste sakerna en kan vara och även om jag förklarat för mina elever minst tio gånger att jag inte är lärare, att jag är precis som de, studerar på universitetet och har ingen aning om vad som händer i framtiden. Men det spelar ingen roll, i deras ögon är jag en lärare och en lärare vet allt och har alltid rätt.

Det skrämmer mig att de tänker så om mig. För oftast känns det som om jag inte vet någonting. På onsdag ska jag börja undervisa i det jag är här för, genus och feminism. Det känns jätteroligt att äntligen få börja med det men samtidigt är jag väldigt nervös. När jag tänker på ordet genus känns det som om jag inte ens kan sätta ord på vad det är. Hur ska jag då kunna undervisa om det minst fyra timmar i veckan de närmsta veckorna?!

Att undervisa är inte svårt bara för att det känns som om jag inte kan någonting utan också för att det är väldigt svårt att få alla att förstå och vara delaktiga under mina lektioner. Engelskakunskaperna är väldigt varierande, några är avancerade, andra precis nybörjare. Det är verkligen en utmaning. Jag vill inte tappa någon nu, bara efter tre veckor. Dessvärre har jag nog redan gjort det och det känns inte alls bra. Jag vill ju att alla ska komma på mina lektioner, förstå och tycka att det är den bästa timmen på hela dagen. Ja, jag har enorm prestationsångest, för om jag inte når fram till eleverna, om de inte gillar mig eller det vi gör på mina lektioner så kan jag ju lika gärna åka hem. De är här frivilligt och jag likaså, därför känns det på något sätt ännu viktigare att det jag gör ska bli bättre än perfekt.

Varför jag är här

Igår cyklade jag in till stan och påmindes om varför jag är här, varför jag sökte den här volontärtjänsten. Jag älskar att resa. Det finns ingenting som får mig att känna mig så levande. Allt i min kropp känns, vartenda sinne är aktivt. Alla dofter, alla ljud, alla känslor och allt jag ser fyller mig med en känsla som egentligen inte går att beskriva i ord. Jag känner mig fri! Är så otroligt glad över att jag har fri rörlighet som gör att jag kan upptäcka människor, kulturer, mat, musik och traditioner som är så långt ifrån min egen. Att ta del av ett helt annat sätt att leva. Inse att vi alla är människor, alla lika - alla olika.

Men det här uppdraget är ju inte som en vanlig resa. Det är så mycket mer. Jag kan bara förklara det som att det känns viktigt. Viktigt för eleverna att få vara här och prata om saker som många av de aldrig tidigare fått prata om. Om mänskliga rättigheter, ekonomiska system, globaliseringen, genus, olika ideologier, rasism, socialdemokrati med mera. Ja, saker som troligtvis du och jag tar för givna i vår vardag. Åtminstone tar för givna att kunna prata om.

Vi har pratat mycket om hur det är att leva under ett förtryck. Någonting som jag aldrig fullt ut kan förstå. Någonting som jag inte heller kan förstå, är de fyra kamrater från SSU som i veckan vägrades resa in i Israel. De var på väg till Palestina för att delta i en konferens men blev istället förhörda, satta i förvar och fick inte sova på två dygn. Det som ändå ger lite ljus i denna sjuka värld är att just sådana människor finns, de som kämpar för demokrati. Mina tankar går till alla de människor som dagligen utsätts för förtryck.

Trots allt det som skulle fått mig att för länge sedan ge upp, finns här ett brinnande engagemang och en stark övertygelse om att ett annat samhälle är möjligt. Det går liksom att ta på, det ligger i luften. Jag känner det när jag andas. Det är hela tiden närvarande. Allt som sker här är på grund av att när eleverna åker hem så ska de sprida sin kunskap, framförallt om mänskliga rättigheter (har de själva sagt).

Den här volontärtjänsten är ju också minst lika viktig för mig (även för SSU tänker jag). Utbytet som jag är med om här ska jag ta med mig hem och sprida. Sprida det likt mina elever ska sprida sin kunskap och skapa revolution.

Hemlängtan

Jag är en person som längtar hem. Jag längtar och längtar och längtar, hem. hem, hem. Ändå så reser jag iväg, gång på gång. Och i början slås jag alltid av exakt samma känsla: varför nöjer jag mig inte med att stanna hemma? Jag ber personer i min omgivning att påminna mig om detta nästa gång jag börjar prata om att resa iväg, långt bort och länge. Jag liksom önskar att nästa gång så kan väl någon stoppa mig.

Jag är också en person som har nära till mina känslor. Det är känslorna i min kropp och mitt huvud som styr mig. Ofta svämmar de över. Gråten ligger alltid nära till hands. Imorse när jag åt frukost frågade en kvinna mig, som är lite allt i allo på skolan, om jag längtar hem. Då började jag gråta. Jag kan knappt tänka på, eller säga någonting om det som är hemma, om mamma, pappa, syster, bror, Wilda, farmor, mormor, Jimmi, alla vänner, Hällefors, Göteborg, skolan, vår lägenhet, maten eller vädret, utan att börja gråta. Igår när en annan kvinna på skolan (ur administrationen) tog mig till stan och jag berättade att Jimmi kommer hit i december började jag gråta (JA, JIMMI KOMMER I DECEMBER OCH DET KÄNNS ALLDELES, ALLDELES UNDERBART).

Jag tänker, känner, och ältar. Det är jag. Och jag vet att jag måste lära mig att stänga av ibland. Koppla ifrån, gilla läget, slappna av. Jag gillar läget här. Jag är extremt glad att jag fått denna chans, att få träffa alla dessa fantastiska människor och leva tillsammans med dem. Men det är inte hemma och i början, när en kastas från sitt vanliga liv till någonting som är totalt olikt det, så känns det. Det tar tid att vänja sig, jag vet det. Jag vet att det tar mer än fem dagar innan en känner sig hemma här.

Min kloka far skrev ett mail till mig att jag måste sluta oroa mig. Sant. Jag är också en sådan person som oroar mig för saker i förväg. Vad händer om jag blir sjuk? Om det blir si eller så? Pappa skrev att jag måste låta min inre drivkraft vägleda mig, och jag tänker att det är ju därför jag är här. Han skrev också att jag inte får ta saker på för stort allvar, oftast räcker det att bara vara sig själv. Och kanske det viktigaste av allt, det som är hem (alla personer, Hällefors, Göteborg osv) finns alltid kvar.

Kvinnan jag pratade med imorse sa till mig att hon tycker jag är modig som lämnat mitt hem för att komma hit. Jag är nog ganska modig, bara det att det inte känns så just nu. Hon sa också: "time flies". Och hon har rätt. Snart sitter jag här och skriver ett inlägg om hur ledsen jag är över att snart åka hem.