Jag är en person som längtar hem. Jag längtar och längtar och längtar, hem. hem, hem. Ändå så reser jag iväg, gång på gång. Och i början slås jag alltid av exakt samma känsla: varför nöjer jag mig inte med att stanna hemma? Jag ber personer i min omgivning att påminna mig om detta nästa gång jag börjar prata om att resa iväg, långt bort och länge. Jag liksom önskar att nästa gång så kan väl någon stoppa mig.
Jag är också en person som har nära till mina känslor. Det är känslorna i min kropp och mitt huvud som styr mig. Ofta svämmar de över. Gråten ligger alltid nära till hands. Imorse när jag åt frukost frågade en kvinna mig, som är lite allt i allo på skolan, om jag längtar hem. Då började jag gråta. Jag kan knappt tänka på, eller säga någonting om det som är hemma, om mamma, pappa, syster, bror, Wilda, farmor, mormor, Jimmi, alla vänner, Hällefors, Göteborg, skolan, vår lägenhet, maten eller vädret, utan att börja gråta. Igår när en annan kvinna på skolan (ur administrationen) tog mig till stan och jag berättade att Jimmi kommer hit i december började jag gråta (JA, JIMMI KOMMER I DECEMBER OCH DET KÄNNS ALLDELES, ALLDELES UNDERBART).
Jag tänker, känner, och ältar. Det är jag. Och jag vet att jag måste lära mig att stänga av ibland. Koppla ifrån, gilla läget, slappna av. Jag gillar läget här. Jag är extremt glad att jag fått denna chans, att få träffa alla dessa fantastiska människor och leva tillsammans med dem. Men det är inte hemma och i början, när en kastas från sitt vanliga liv till någonting som är totalt olikt det, så känns det. Det tar tid att vänja sig, jag vet det. Jag vet att det tar mer än fem dagar innan en känner sig hemma här.
Min kloka far skrev ett mail till mig att jag måste sluta oroa mig. Sant. Jag är också en sådan person som oroar mig för saker i förväg. Vad händer om jag blir sjuk? Om det blir si eller så? Pappa skrev att jag måste låta min inre drivkraft vägleda mig, och jag tänker att det är ju därför jag är här. Han skrev också att jag inte får ta saker på för stort allvar, oftast räcker det att bara vara sig själv. Och kanske det viktigaste av allt, det som är hem (alla personer, Hällefors, Göteborg osv) finns alltid kvar.
Kvinnan jag pratade med imorse sa till mig att hon tycker jag är modig som lämnat mitt hem för att komma hit. Jag är nog ganska modig, bara det att det inte känns så just nu. Hon sa också: "time flies". Och hon har rätt. Snart sitter jag här och skriver ett inlägg om hur ledsen jag är över att snart åka hem.
Jag är också en person som har nära till mina känslor. Det är känslorna i min kropp och mitt huvud som styr mig. Ofta svämmar de över. Gråten ligger alltid nära till hands. Imorse när jag åt frukost frågade en kvinna mig, som är lite allt i allo på skolan, om jag längtar hem. Då började jag gråta. Jag kan knappt tänka på, eller säga någonting om det som är hemma, om mamma, pappa, syster, bror, Wilda, farmor, mormor, Jimmi, alla vänner, Hällefors, Göteborg, skolan, vår lägenhet, maten eller vädret, utan att börja gråta. Igår när en annan kvinna på skolan (ur administrationen) tog mig till stan och jag berättade att Jimmi kommer hit i december började jag gråta (JA, JIMMI KOMMER I DECEMBER OCH DET KÄNNS ALLDELES, ALLDELES UNDERBART).
Jag tänker, känner, och ältar. Det är jag. Och jag vet att jag måste lära mig att stänga av ibland. Koppla ifrån, gilla läget, slappna av. Jag gillar läget här. Jag är extremt glad att jag fått denna chans, att få träffa alla dessa fantastiska människor och leva tillsammans med dem. Men det är inte hemma och i början, när en kastas från sitt vanliga liv till någonting som är totalt olikt det, så känns det. Det tar tid att vänja sig, jag vet det. Jag vet att det tar mer än fem dagar innan en känner sig hemma här.
Min kloka far skrev ett mail till mig att jag måste sluta oroa mig. Sant. Jag är också en sådan person som oroar mig för saker i förväg. Vad händer om jag blir sjuk? Om det blir si eller så? Pappa skrev att jag måste låta min inre drivkraft vägleda mig, och jag tänker att det är ju därför jag är här. Han skrev också att jag inte får ta saker på för stort allvar, oftast räcker det att bara vara sig själv. Och kanske det viktigaste av allt, det som är hem (alla personer, Hällefors, Göteborg osv) finns alltid kvar.
Kvinnan jag pratade med imorse sa till mig att hon tycker jag är modig som lämnat mitt hem för att komma hit. Jag är nog ganska modig, bara det att det inte känns så just nu. Hon sa också: "time flies". Och hon har rätt. Snart sitter jag här och skriver ett inlägg om hur ledsen jag är över att snart åka hem.
fan, jag blir tårögd bara av att läsa. Och jag längtar också alltid hem, fast jag är ju aldrig så långt borta som du är nu utan det räcker att jag är på jobbet så längtar jag hem :) Klok pappa har du också! Och ja, time flies :) kramkram <3 Ann-Marie (ps, du borde vara en förebild för så många människor, eller...så många fler människor)
SvaraRadera