Orden brinner i min hjärna, del 5

Hemma hos mina föräldrar 11/11 2008

Shit! Du anar inte hur bra det känns när du äntligen vågar kalla mig för älskling (igen). Jag mår sådär, men bra nu efter ditt brev, även om det verkar som att du inte mår så himla bra. Men jag ska försöka att inte analysera det så mycket, du vet hur jag blir då. Det är höst nu, ännu mera höst än när du skrev senast, även om hösten snart börjar övergå till den där gråa kalla hemska vintern som du pratar om. Jag är hemma hos mamma och pappa en sväng. Allt är som vanligt här, du vet vad jag menar. Alla saker sär perfekt placerade, som om ingen har bott här de senaste tio åren, ser precis ut som när jag flyttade hemifrån. Mamma ler alltid på ett speciellt sätt när hon ser mig och pappa dunkar mig i ryggen, manligt. Om en liten stund ska vi äta middag, jag har fått bestämma mat, köttbullar och stuvade makaroner. Så himla gott! Ledsen att breven bara blir kortare och kortare, som jag redan sagt, men nu har jag börjat uppskatta det. Vi kanske kan skriva kortare men oftare?! Jag undrar vad som hänt dig, vad du varit med om. Det är ingen fråga, så bli inte upprörd. Jag bara undrar.

Ord av ord meningar som gör ord till någonting som betyder en sak eller flera
I luften svävar de omkring så att jag kan ta på dem äta upp dem och leva med dem
som att leva med dig fastän du är så långt borta

/A