I parken 20/9 2008
Jag tycker det känns tråkigt att våra brev bara blir kortare och kortare. Men så är det väl när man vuxit upp och skaffar sig en tillvaro efter mönster och strukturer, så som det ska vara. Så som alla vill ha det. Vill du ha det så? Jag tror inte att jag vill det men lurar mig själv till att tro det eftersom det är så man ska göra, känna, vara. Åh, nu blir jag sådär sjukt jobbig som bara analyserar allt. Du vet ju hur jag blir! Till slut gör det bara ont i hela mig och det enda som hjälper är du, det är ju därför det är så bra att jag har dig. Jag försöker fortfarande skriva lite dikter och hoppas på att få någon publicerad. Men det är svårt, jag börjar tappa suget, lusten. Till allt. Tänk hur saker kan ändra sig på bara typ två veckor. Jag menar, i förra brevet mådde jag bra, fast det sa jag aldrig, men i alla fall.
Hur mår du?
Säg inte bara bra, du måste utveckla. Du får må bra, då blir jag glad, men var inte så förbannat svensk! Utveckla lite mer. Jag menar inte att Du är förbannat svensk. Äh, hur som helst.
Idag har jag varit ute och sprungit, jag orkade springa i fem minuter sen ramlade jag ner på marken och låg bara och flåsade. Alla runtomkring kollade på mig som jag var en idiot. Och det är jag ju.
Det här brevet blev inte speciellt långt det heller, men jag måste faktiskt gå och handla nu innan alla affärer stänger och innan jag fryser ihjäl, det är ju trots allt inte sommar längre.
Du besitter alla drömmar som människan drömmer och alltjämt ska drömma
/A
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar