Resfeber och första intryck

Innan jag åkte hade jag resfeber, otroligt mycket resfeber (har nog det fortfarande). Har aldrig känt mig så orolig och ledsen över att åka hemifrån. Jag ställde mig frågan: varför gör jag detta? Egentligen så vet jag svaret på den frågan, men det satt så långt inne. När jag i söndags satt på busstationen i Bangkok och väntade på den buss som skulle ta mig till Mae Sot grät jag. Kanske för att jag inte hade någon aning om vad som väntade mig, kanske för att det kändes lite oroligt att vara helt ensam (även fast jag rest mycket ensam tidigare). Mest tror jag att jag har varit orolig över det jag ska göra, undervisa. Också över att jag inte hunnit förbereda mig så mycket. Men det gjorde ingenting för jag har ändå fått planera om allt. Allt det jag tänkte göra får jag vänta med.

Jag ska till en början undervisa i engelska (engelsk konversation). Innan jag åkte sa jag nej och åter nej till det (frågan om jag kunde undervisa i engelska dök upp redan innan jag åkte). Nu ser jag lite annorlunda på saken. För att överhuvudtaget kunna prata om det jag vill undervisa i, genus, jämställdhet och feminism så måste de ges underlag att förstå det jag säger, samt själva kunna delta genom diskussioner och samtal. Jag har fått en hel del hjälp/inputs om hur jag kan utforma lektionerna i engelska, så det känns väldigt bra. Om en timme ska jag hålla min första lektion, det känns nervöst men spännande.

Mina första intryck är att burmeser är väldigt, väldigt vänliga. Det varma välkomnandet kommer jag aldrig glömma. Jag har aldrig blivit så varmt mottagen som här, det känns som om de har väntat på mig. Eleverna ställer massor med frågor, till exempel om jag tycker om ris, om jag är glad, hur kallt det är i Sverige, om jag klarar av värmen här, om jag har pojkvän, vad jag gör på fritiden, hur mitt liv ser ut i Sverige, och så vidare. Jag försöker svara bäst jag kan, men mitt i svaret dyker ofta en ny fråga upp. Jag har fått ett eget rum i tjejernas hus, det är ofta ganska fnittrigt här, på ett positivt sett. Det känns som om de är bra vänner, men många av de längtar också hem väldigt mycket.

Så varför gör jag detta? Jo för att det är viktigt. Det känns viktigt långt in i hjärtat. Viktigt för eleverna att lära sig engelska och samhällskunskap, politik, ekonomi, genus, feminism och så vidare. Viktigt för mig att leva i ett annat land, i en annan kultur men mest för allt det alla de som jag möter kommer lära mig. Det ska jag ta med mig hem och sprida. Jag vill påstå att jag nu blir en del av Burmas demokratiseringsprocess, det känns som en ära och ett uppdrag som jag tar på största allvar.

Allt här är också nytt för studenterna, det här är inte deras hemland så det känns annorlunda för dem också. Som jag skrev ovan längtar de också hem, väldigt mycket. Om de klarar av att vara här i tio månader ska nog jag klara av att vara här i tre månader. Vi är ju här tillsammans.