När känslorna spränger

Idag åkte jag till ett ställe i New Delhi för att köpa mig ett par fina skor till bröllopet som äger rum på torsdag. Det blev inga skor för jag hittade aldrig skoaffären. Men jag hittade någonting annat, känslor inom mig som känns så att det sprängs.

Vid den metrostationen som jag gick av finns alldeles för många utgångar, jag frågade om vägen tre gånger för att vara säker på att jag skulle komma upp ur den rätta. Jag gick såklart ut åt fel håll men det gjorde inte så mycket tyckte jag, och började promenera. Jag funderade lite på varför det var så många människor som gick över bron och tänkte att jag kanske borde åka tuktuk. Men jag fortsatte att promenera och mötte bara mer och mer människor. Människor, män. Nästan enbart män överallt. De stirrade, kom nära och glodde på mig. Jag hörde röster i mitt huvud: åk inte själv dit, vistas inte i folkmassor. Jag hade åkt själv och jag vistades nu i en enorm folkmassa. Män överallt. Så jag dolde mitt hår, för första gången här i Indien.

Ju trängre det blev desto mer passade de på. Jag blev så liten att jag försvann, någonstans under marken var jag och gick. Ensam. I en folkmassa. Maktlös.

Jag älskar Indien men ibland gör det bara så ont att vara här. Jag känner mig så maktlös inför så himla många saker. Den extrema fattigdomen, alla hemlösa barn, bristen på rent vatten.

Imorgon när jag samlat mig ska jag rikta mina känslor, tankar och upplevelser åt rätt håll. Ingenting ska gå förlorat.