Efter åtta veckor känner jag att det är dags för ett första inlägg om mitt stora äventyr. Indien, jag har förälskat mig i dig och jag vill leva mitt liv med dig. Jag har sett saker som jag aldrig kommer glömma. Jag har upplevt saker som skapat känslor som lindat sig runt mitt hjärta och för alltid kommer finnas där.
De här två månaderna som har gått har jag tagit det lugnt, tänkt att jag ska vara här så länge så att jag hinner med allt jag vill lite senare. Nu har nästan hälften av praktikperioden gått och jag har hur mycket som helst kvar att göra. Tiden flyger förbi och på veckodagarna är det nästan bara jobb som gäller. Imorgon påbörjar jag min resa mot att en dag prata flytande hindi. Ska bli jätteroligt! Vi (jag och Negin) ska dansa Bollywood någon helg framöver. Yoga är också någonting som vi definivt måste börja gå på, men som sagt, veckodagarna fylls med arbete på ambassaden och helgerna med mycket annat. Har hört det går att delta i gratis yogaklasser på Jawaharlal Neru University på helgerna. Ska definitivt prova det någongång.
Livet här går undan, det är så mycket liv och rörelse. Dock bor vi i ett fint och lugnt kvarter så när jag är hemma i lägenheten känns det knappt att jag befinner mig i det kaotiska Indien. Det här med att bo i det fina kvarteret med grind och vakter känns sådär. Å ena sidan känns det säkert och jag är trygg här, jag törs gå ut och springa när det har blivit mörkt på kvällen (springer fram till grinden och tillbaka). Å andra sidan blir det så tydligt att jag har så mycket mer. Här sitter jag i vår fina lägenhet och gnäller över att vi inte haft vatten på över två dagar samtidigt som slumområdet bara några hundra meter ifrån vår grind aldrig har tillgång till vatten.
Jag vet att det här är ord som sagts miljontals gånger men jag kan inte låta bli dem. I början sa de till mig att en vänjer sig. Vänjer sig vid alla gatubarn som tigger, vänjer sig vid att slumområden bor granne med lyxlägenheterna. Jag kommer aldrig vänja mig för jag vill inte vänja mig. Jag fick tipset att lämna hjärtat hemma för annars tar en bara illa vid sig. Jag går ingenstans utan mitt hjärta.
De här två månaderna som har gått har jag tagit det lugnt, tänkt att jag ska vara här så länge så att jag hinner med allt jag vill lite senare. Nu har nästan hälften av praktikperioden gått och jag har hur mycket som helst kvar att göra. Tiden flyger förbi och på veckodagarna är det nästan bara jobb som gäller. Imorgon påbörjar jag min resa mot att en dag prata flytande hindi. Ska bli jätteroligt! Vi (jag och Negin) ska dansa Bollywood någon helg framöver. Yoga är också någonting som vi definivt måste börja gå på, men som sagt, veckodagarna fylls med arbete på ambassaden och helgerna med mycket annat. Har hört det går att delta i gratis yogaklasser på Jawaharlal Neru University på helgerna. Ska definitivt prova det någongång.
Livet här går undan, det är så mycket liv och rörelse. Dock bor vi i ett fint och lugnt kvarter så när jag är hemma i lägenheten känns det knappt att jag befinner mig i det kaotiska Indien. Det här med att bo i det fina kvarteret med grind och vakter känns sådär. Å ena sidan känns det säkert och jag är trygg här, jag törs gå ut och springa när det har blivit mörkt på kvällen (springer fram till grinden och tillbaka). Å andra sidan blir det så tydligt att jag har så mycket mer. Här sitter jag i vår fina lägenhet och gnäller över att vi inte haft vatten på över två dagar samtidigt som slumområdet bara några hundra meter ifrån vår grind aldrig har tillgång till vatten.
Jag vet att det här är ord som sagts miljontals gånger men jag kan inte låta bli dem. I början sa de till mig att en vänjer sig. Vänjer sig vid alla gatubarn som tigger, vänjer sig vid att slumområden bor granne med lyxlägenheterna. Jag kommer aldrig vänja mig för jag vill inte vänja mig. Jag fick tipset att lämna hjärtat hemma för annars tar en bara illa vid sig. Jag går ingenstans utan mitt hjärta.
åh, sista meningen är så fin! håller med, ha alltid hjärtat med dej!kram! Ann-Marie
SvaraRadera